"... said anything at all."
I might have been able to
move on from you,
and not harbour feelings that
I don't know are true or not.
"... there should hardly."
any tears left to cry,
there should hardly be
any scars left to hide,
there should hardly be
any hugs left to need,
and there certainly
shouldn't be any
pain left to wish away.
"... this will end, right?"
these feelings that I have,
will fade into nothing,
and these urges that I have
will no longer be so strong,
right?
"... like a fool."
you can do,
when there is nothing else
that you can say,
you stand there,
looking like a fool as
you try to find words to
describe the way you feel.
"... not all things."
"... so hard to be tired."
around with a
heavy heart.
Tired of always
sitting and
wondering if
I belong.
Tired of waking
up and feeling
like you want to die.
Tired of holding
back tears that
so desperately
needs to fall.
Tired of walking
with my head held
high when I
don't feel alright.
Tired of smiling
when that action
hurts so much
that I wish I
could fall.
Tired of watching
myself and wishing
I was someone else.
Tired of always,
always feeling
so tired.
"... ask myself."
would it even matter if
I live or die?
Who would be there,
on the day that everyone
wears black,
mourning for the loss of
a really good friend, daughter
or person?
Sorry for saying this,
sorry for even
thinking like this,
but I cannot control
these emotions that
I have,
these thoughts that
keeps on popping up.
"... help me when I am down."
I want to shout,
so loud that no one
can mistake it
for a game.
"I am drowning",
I want to sob,
"drowning in this
darkness that has
no way out".
"Please, just please,
help me".
"... even when everything else changes."
when autumn becomes winter,
these feelings that I harbour,
still keeps on growing
until I can no longer breathe.
"... for the better."
wouldn't it be better,
if I were to go away,
somewhere far
where I wouldn't hurt,
those people that
are so kind,
and try to help me?
"... lines well read."
I say, even though
that couldn't be
the farthest from
the truth.
"Don't worry",
I continue,
even though
sometimes I
wish I could
speak about it.
"Let it go",
I finish,
and on the inside,
I am hurting
so badly that
I want to die.
"... it's good."
that means that
you are heard,
and that you
will have
your voice
answered.
"... i want."
I wish I could slide
the blade across
my skin,
whenever things get
too hard for me to
handle.
"... are strong."
doesn't show the hurt
that dwells inside.
Because outwardly,
they are happy and
completely at ease,
while inside they cry,
and dread for the times
to come,
when everything will
not be good,
when their lives will turn
out to be something else,
something they did not
expect.
"... the wrong kind of life."
to leave the safe haven
that does not judge.
To walk around,
trying to smile and be
happy,
when all you want to do
is cry.
What kind of life is that?
"... när du förstår."
när kroppen viker sig,
klarar inte av att
hålla din vikt,
det är de första
tecknet på att du
gett upp,
och kanske,
kanske visar det dig
att det är dags att
resa sig igen.
"... proudly done."
something you've
worked to hard for,
being pushed down,
and forgotten unless
it's been spoken
of badly.
"... how i regret."
to describe these intense
feelings inside.
There are no epxressions,
that can show you my
pain and heartache.
And there are no gestures,
that will show you how
I regret everything that
is me.
"... ease this pain."
my sight suddenly
becoming blurred.
Pain is wrecking
inside of me,
and I feel the tremble
of my body as I fall.
I hold my hands
around my waist
as if it would ease the pain,
piece me back together.
"... do whatever."
sprinkling down,
cutting through,
breaking up.
Skin so raw,
pained and clawed,
red with blood,
stained with scars.
Break me,
inhale me,
destroy me.
I don't care,
do what the hell you want,
'cause I can't take this
anymore.
"... hardest and most fragile."
like the hardest stone,
you stand there,
glaring with tears in
your eyes.
"... i'll be."
that you gave me,
I'll be happy for the times
that you spoke to me,
I'll be crying for you,
for those memories
that you left behind.
I'll be hurting from
being in too deep,
only to fall down
when you left.
"... when it all ends."
slithering down the
deep hill like the
finest sand.
And the sun fades,
painting the sky
in hues of blue
and pink,
golden lights
sprinkling through.
Time has come to
an end;
it's time for me
to say goodbye.
"... please, let me remember."
"... a nobody."
not someone to
hold dear,
not someone who
should be loved,
not someone you
would consider
laughing with.
Just a simple nobody.
"... wanna die today."
let me see the blood
break through.
Let me cry alone,
'cause I don't want
you to see me weak.
Let me hide in
darkness,
'cause I really
want to die.
"... slutet."
Livet var inte alltid såhär. Det kan jag redan nu bekräfta, innan jag börjar. Jag har också varit lycklig, en gång i tiden. Men det var evigheter sedan, en tid som jag själv knappt minns.
Ganska patetiskt faktiskt. Att inte minnas en enda gång då man var riktig lycklig. Utan mörker i hjärtat, utan röster som skriker.
Blod sipprar sakta ner, faller i små droppar ner på den vita mattan.
Varför tycker så många livet är värt att leva, att hålla om så hårt?
Kniven skär ännu ett sår, fram och tillbaka tills det är djupt nog för att blod ska tränga fram.
Det är inte värt någonting. Det finns ingenting värt att leva för.
Tårar rinner, bränner bakom ögonlocken.
Jag försöker finnas kvar. För att göra min familj glad, och inte svika. Men det är svårt. Svårt att stanna kvar, när lusten att försvinna är så stor.
Försöker kväva skriken som vill ut.
Det finns ingenting för mig. Jag förtjänar inte att leva, att andas som alla andra.
Händer greppar tag om huvudet, och kroppen gungar fram och tillbaka. Fram och tillbaka.
Egentligen vill jag inte dö. Jag har bara ingen lust att finnas kvar, att leva. Allting är alltid likadant. Känslorna, rutinerna. Allting.
Fingrar klöser ansiktet, sliter i håret.
Jag vet inte hur mycket av mörkret jag klarar av. Hur mycket av tyngden mitt bröst kan ta innan jag ger upp.
Ännu en röd linje. Ännu ett bevis på värdelöshet.
Värdelös. Värdelös. Värdelös. Det vore bättre egentligen, för alla, om jag dog. Om jag försvann. Slutade existera. Alla skulle vara så mycket lyckligare då.
En sista tår. Ett sista andetag. Ett sista sår.
Ett sista hjärtslag. Ett sista leende.
Slutet.
"... hope."
She was by no means beautiful, thus always remaining in the shadows of her beautiful sister, who caught everyones attention.
So far in the shadows she was thrown, that not one person discovered her disappearance, until one day, a letter was sent to her mother, saying that her youngest daughter had ben found dead in the forest, hanging of a tree.
Saddened by the news, her mother started drinking to stop the regret she lived with everyday, driving the whole family in to insanity, one by one."
This story is supposed to teach you, that no matter what, you are important, and since you have been given life, you deserve to live it. No matter what anyone else says, no matter how much you have been cast aside, you are loved, even though it is only realised until after you have gone.
Hope. That is the Light in Darkness.
"... scared of the unknown."
Nothing really prepared me for the hurt and confusion that washed over my like waves over a shore. Nothing prepared me for the real world.
But I can't say that I regret any of it, even though I often wish I could just let it all fade away. But if those momemnts of pain hadn't been in my life, then I wouldn't be who I am today, and even though I don't like myself, I am scared of the unknown, and erasing it all, is jumping into a world filled with unknowns.
"... quid ego ista fieri?"
Jag försöker att fortsätta, det gör jag, men det finns tider då jag bara inte orkar. Tider då jag vill bara krypa in under täcket och hoppas att jag försvinner.
Varför ska det vara så svårt att släppa taget om det som varit?
Det känns som att någonting närmar sig, ett slut eller en ny början. Jag vet inte vilket jag hoppas mest på.
Det fanns en tid då jag inte ville något annat än bara dö. Det spelade ingen roll hur, bara jag kunde försvinna.
Allting är så grått, all glädje borta. Hur kunde jag tillåta mig själv att bli såhär?
Jag vill inte.
"... simulans."
I haven't. But I have tried, and in the process, I have lost myself. I don't know who I am. I am what people expect me to be. Nothing more, nothing less.
- Have you ever tried being yourself?
Of course I have! But all it brought me was pain and suffering, and I don't want to go through that ever again. I wish I didn't feel anything. Life would be so much better that way.
"... odio."
"... nihil dicit."
they are just drops of salt and water.
Pain means nothing,
it is there to make us feel alive.
Love means something,
only to be turned into nothing.
"... oblivio."
like the finest rubies.
Glistening in the soft light,
casting shadows across her skin.
Trailing down her cheeks,
she is weeping for all that is lost.
Not caring,
about her disheveled apperance.
Not hearing,
the screams of her names.
Not seeing,
as she takes her last step.
In to oblivion.
"... mendacium."
and I try to keep up.
Slowly losing control,
I watch as everything I've built
crumbles in front of me.
Wishing that I had done things differently,
but knowing that nothing can ever be changed
I stand there,
letting the wind whip my face,
praying that they would leave marks,
wanting to see angry red welts on my skin.
The betrayal is clear in your eyes,
hear the hurt in your voices as you ask me,
"Do you not trust us?"
Like a slap,
the words hit me in the face,
leaving me to fall as you walk away.
"Do I trust you?",
I don't know.
Wishing I could apologize
for all the wrong doings,
I seek you out, begging for forgivness.
"You shall not seek us out anymore",
and again, I am left to watch you,
fading away from my vision.
Lies, lies, oh lies,
they brought me pain,
they brought me misery.
But I still cannot regret,
the descision of keeping things away,
because in the end, the truth would've hurt
far more than the lies.
"... puer tuus."
"... anguis."
striking its venomous teeth
right through my heart.
I claw at my chest,
squeezing my eyes shut
wishing for Death
I will not be granted.
Blood seeping out of the wounds,
filling me, suffocating me.
"... not for me."
to wish for something,
that will never be yours.
It is wrong,
to want to taint,
something so good.
It is torture,
to know, to feel,
in your heart and soul,
that you do not deserve,
him or anyone else.
"... never again."
curling into a big ball of,
excitment mixed with sadness,
knowing that even though I've,
heard your voice once,
I will never hear it,
again.
"... never again."
curling into a big ball of,
excitment mixed with sadness,
knowing that even though I've,
heard your voice once,
I will never hear it,
again.
"... tired."
and so I have stopped searching the pity
of everyone else.
Because what difference will it make,
if I cry or not?
"... searched, found and lost."
"... inte rätt för dig."
därför borde du även veta,
att det här är för ditt bästa.
Jag vill inte vara personen,
som drar dig ner,
i det svartaste av alla hål.
Jag vill vara personen,
som gör dig glad,
som får dig att bubbla av lycka.
Men jag är inte sådan,
så därför är det bäst,
att jag låter dig gå.
"... turn away, walk away."
"... the end."
"... is this love?"
"... kärlek."
och ett leende lyser upp mitt ansikte,
varje gång jag ser dig,
ett så vackert väsen.
Men ljuset slocknar snabbt,
och mitt hjärta krossas ännu en gång,
för jag vet, åh jag vet,
att du kan aldrig bli min, för du och jag,
det är inte så det ska vara.
"... inget liv."
ditt hjärta fyllt av glassplitter.
Dina ögon avslöjar ett förflutna,
så mörkt och hjärtskärande.
Din kropp avslöjar din olycka,
hur mycket du hatar dig själv.
När du dör,
ser du ditt liv passera framför dina ögon.
Inget som är värt att minnas.
"... misslyckad kärlek."
dina ögon får mig att vilja smälta.
Din skönhet skiner,
och jag kan inte slita min blick ifrån dig.
Hjärtat tar ett skutt i bröstet på mig,
men faller ihop när du går förbi,
utan att ens ha sett mig.
"... promises broken."
"... try so hard."
"... will never be."
feel your hands covering my own.
I want to feel your breath mingle with mine,
feel your lips cover my own.
I want to now what it is like,
to be loved by you.
"... want to forget."
"... heart."
"... darker than that."
"... five senses."
The cries that fills the innocenct silence
with anguish and darkness.
Do you see it?
The soft body lying on the soft grass,
blood seeping out from wounds
covering every bit of flesh that is seen.
Do you feel it?
The desperation and pain that leaves the air,
all heavy and tense.
Do you smell it?
The rusty smell of blood, the sweet fragrance
of flowery perfume.
Do you taste it?
The small snowflakes that falls upon your tongue,
washing away everything bad.
"... slit up."
Your hand gripped the knife tightly,
before slitting up her throat.
Blood everywhere,
a gurgling sound the only thing to be heard.
The End.
"... stab, twist and turn."
"... don't care."
"... you."
"... känslor."
Jag vill gråta, men mitt inre vill inte tillåta mig den svagheten.
Försöker att glömma det som varit, men det är så svårt.
Tusen ord är inte nog för att beskriva mina känslor,
men jag försöker ändå, för jag orkar inte längre.
Snälla, låt mig.
"... once hurt, twice killed."
"... tell you."
"... what is the difference?"
"... pain."
"... when you feel down, you cry."
Break, tear those seams in your heart.
Fall, down into spirals of darkness.
Forget, when it becomes too much.
Move on, when you feel ready.
"... severus snape."
hanging around a face,
a face of waxy skin.
Lips set in a thin line,
brows furrowing in a scowl,
heavy lines creasing the skin.
Words of fury,
snapping at the dunderheads.
Calloused hands by years of work,
long thin fingers made to the finer arts of potion,
chopping angrily at the rots.
'All a facade.'
He whispers to himself,
watching the flame flicker.
Burning liquid trailing down his throat,
stripping him of his mask,
leaving him vulnerable and weak.
No longer hiding,
he sits by himself,
trying to drown in the numbness,
that can bring him no harm.
"... wither away."
leaving behind the world.
Blood draining away,
seeping out from the wounds.
Skin going pale,
before slowly turning blue.
Body lying still,
sprawled over the cold ground,
withering away more as each day passes by.
"... leaf."
fluttering in the harsh wind,
shivering in the cold,
leaves leave their homes.
Withering away,
crunched beneath,
feet of uncaring people,
they die.
"... suffocated."
increasing in speed, before slowly ebbing away,
leaving the spacious room in complete silence,
suffocating the lone person inside.
Heart bleeding, eyes crying,
she rises from her seat,
walking over to the large window,
watching the blending of colors outside,
wishing that she was the bird fluttering its wings,
free.
"... torture."
staining your pale skin with cobwebs of crimson.
Your hands claw at your skin,
trying to rip the excruciating pain away.
Your eyes are red from crying,
screwed shut tightly.
Your voice is low and rough,
hoarse from hours of screaming.
You wish that this never ending torture would take you away,
but you are kept on the brink of death.
People take pleasure in your distress,
laughing at you expense.
Because to them,
you are nothing more than filth,
a ugly stain on their rich plush carpet.
"... they turn me ugly."
an ice cold fire that licks me alive,
scorching me, marking me.
Scars marring my insides,
running down my arms,
turning me ugly.
What else is there to say?
Nothing can undo my mistakes,
and nothing can erase the pain.
I am alone,
left by those I loved,
I am all alone.
"... cannot explain what i feel."
trying very hard not to scream.
Blood trickles softly down my hand,
teeth marks flaming red against the white skin.
Music playing in the background,
the lyrics passing through my lips.
A lump forming in my throat,
making me choke.
My hand lying on my chest,
the irregular beating of my heart is all I feel.
"... numbers."
0 is for my worthlessness,
7 is for my years in depression,
3 is for when it all started,
9 is for how many years I've spent in school,
but also for the day that I was born.
2 is for the persons that made me happy when I wanted to cry.
The rest... The rest is for me to know, and you to guess.
"... what you don't want."
looking so fragile and broken.
You stay silent,
keeping all the pain inside.
You keep running,
hoping you can outrun your demons.
You hold on to,
the last piece of sanity.
You try,
but you cannot cry.
You hope,
that someday it will get better.
You wish,
that you had done things differently.
You cut,
let the crimson drops fall.
You pray,
that everything will one day fade.
You know,
that it will never happen.
You will always be,
everything you don't want.
"... no words."
How am I supposed to get these feelings away, if I can't phrase them?
What happened, what made them fade away into nothing,
what made them leave?
"... det här är jag."
Jag vet hur det känns att vara den andra pratar om, så jag försöker vara tyst.
Jag vet hur det är att någon säger "tyst, dina idéer är inte värda att lyssna på", så jag lyssnar så gott jag kan på andra.
Jag vet hur jävla ont det gör att få ord kastade på sig, även om de inte ens är smärtsamma.
Jag vet hur det är att vilja dö, och jag vet hur det känns att vilja skära bort smärtan.
Jag vet hur det är att vilja säga något, men att inte våga.
Jag vet hur det är, för det är en del av vem jag är, allting är.
"... not what I want."
I see you walk away, and I wish you'd stay.
Why did I say leave, when I wanted the opposite?
Why do I not grant myself happiness,
afraid of getting hurt?
Why do I lie to myself?
"... anything to be with you."
that you can stand to be with me for a while.
Tell me that you love me,
so that I dare to say the same.
Tell me to go,
and I will do so for you.
Tell me that you hate me,
but I will never be able to say the same.
Lie to me all you want,
I would never hold anything from you.
Hide me from anyone you know,
but I'll tell everyone that you are the best thing,
that has ever happened to me.
I'd die for you.
"... the girl."
I let people believe what they see.
Even though inside,
I am the opposite of what I am showing.
"... nothing to say."
for no matter how I say it,
it always comes out wrong.
"... rainy day."
hitting against the windows,
trickling down the glass,
webs of intricate design marring the pane.
"... change who I am."
to make everyone else happy.
I've tried to fit in, and be one of something,
in hopes of getting a friend.
I've tried to shut myself down,
wishing that the pain would go away.
I've tried to stay distand, not speaking to anyone,
but I've always failed, the lonliness suffocating.
And no matter how I try,
I still hurt.
"... jump."
Maybe life isn't meant for me to live;
I should just go and jump off a cliff
and be remembered as the coward
who didn't dare to take chances.
"... relief."
pinching pain.
Skin pulsing,
blood oozing.
Satisfaction.
"... pushed too far."
the mob surrounds her,
baring their teeth in spiteful sneers.
The girl lies there,
clutching her chest and watching,
the redness around her and the
devils towering over her.
"My blood." she thinks,
looking down,
hiding burning tears from view.
They laugh,
giving her a kick for good measure,
the weaker ones hiding in the back,
not giving their hand to the beaten girl.
"Go fuck yourself," a voice says,
"and then kill yourself." he finishes with a laugh,
the group soon joining in.
"Dirty whore."
Footsteps, millions walk away,
a sob ripping through the air
as the girl crumbles.
'Girl was raped, and found in the woods,
hanging from a branch,
a thick rope tied neatly around her neck.
A letter was by her feet, and on it said,
"I'm sorry, for not being good enough."'
"... i hurt myself."
"... perished."
"... don't leave me here by myself."
could you please take me with you?
When you say goodbye,
could you please leave me out of the speech?
When you hug me,
could you please make it last forever?
"... dö med dig, min älskade."
du är personen som jag höll om
och älskade.
Din smärta blev min smärta,
och dina tårar blev mina.
När du ville dö höll jag om dig
och lät dig gråta på min axel
Jag trodde du hade blivit bättre,
att jag hade hjälpt dig upp igen.
Jag önskade att du skulle orka
ta dig upp på morgonen,
be mig om en kram och säga att
du älskar mig.
När jag kom hem,
efter en sen dag och med trötta steg,
trodde jag att du gått ut,
för ljusen var släckta
och lägenheten tom.
Jag tassade fram, klickade på ljusen
och började ta av mig jackan när jag
öppnade dörren till toaletten.
Där låg du,
täckt av ditt eget blod och
uppspärrade ögon.
Dina oseende ögon skrämde mig,
och jag skrek.
Föll ner på mina knän och kröp över
till din kropp,
omfamnade ditt kalla lik i min famn
och skrek,
Jag kunde inte sluta,
jag ville slita ut smärtan,
slita ut mitt hjärta och stampa på det.
Mina tårar föll ner över dit bleka ansikte,
små floder av saltvatten
smekte dina kalla kinder.
Timmar kunde ha passerat,
och jag skulle inte ha märkt.
Men bara minuter senare
slängdes dörren upp,
hysteriska personer stod och skrek
men ingens skrik var lika smärtfyllt som mitt.
Deras var av skräck, av avsky, av chock.
Mina skrik var äkta,
mitt hjärta skrek efter dig,
och när jag satt där,
med bortdomnade ben
ville jag dö med dig.
"... hold you close."
Instead of ignoring you, I wish I could talk to you about
everything.
"... fallen in love."
I am sorry for being a bother; please forgive me ♥
"... say something."
"... without you."
embracing warmth.
Sobs quiet,
settled calm.
Soft strokes,
hesitant smiles.
"Please don't leave",
"I never will".
"... gone."
flashing red.
Screams break through,
sorrow heavily hanging.
Blood,
liquid running down,
webs of pain and loss.
Bodies littered around,
crumbling faces.
Hands shaking back
and forth,
trembling as they try
to awaken those
asleep,
never to see again.
"... torn apart."
trickling down.
Pale face,
marred with sorrow.
Trembling hands,
a single rose holding.
Eyes screwed shut,
hiding pain.
Harsh breathes,
masking panic.
Stuttering heart,
slowly tearing at the seams.
"... i love you."
Weep with joy, or push me away, reject me?
"... love."
"... crashing waves."
crashing against the waves,
whipped around until
unconsciousness take over,
drowning in the darkness
that keeps pulling me down.
"... panic!"
ragged breaths,
clenching heart,
trembling hands,
quivering lips,
burning eyes,
clammy skin,
panic, panic, panic!
"... sleep away the pain."
let the glass shatter as it falls,
and slide down to the floor,
sleep away everything that hurt.
"... strung up high."
wrapped with
barbed wire,
sharp points
digging through,
clamping down
on my skin,
dragging down,
drawing blood.
Strung up high,
here I stay,
holding still,
breathing hard,
doing everything
I can,
not to scream.
Strung up high,
trembling from cold,
sniffling in pain,
eyes hazy with tears,
cheeks red by hurt,
here I stay.
Strung up high,
I wonder, to myself
I wonder,
where ever did I go wrong,
what ever did I do to
cause such hate within
others and myself?
"... why did you cheat?"
thick with sorrow,
leaking out,
spreading through
my body,
claiming my soul
and mind in it's
darkness.
Blinding my heart
with rage,
clouding my eyes
with tears,
making my hands tremble
with betrayal.
Why did you...
What did I ever...
Was it my fault,
for not being good enough,
that you walked away,
that you were seen...
That you were seen with
another girl?
"... stumble after you."
stumbling on my two feet,
I try to catch up,
so I run after you,
but lead have replaced my legs,
and I cry out as I fall.
You do not turn around,
not even when I
scream for you.
"... ser du inte att jag ångrar mig?"
För jag kan inte låta bli att tro dig, tro dina meningar och ord.
Värdelös. Inte bra nog. Fet. Ful. Svag. Lögnare. Falsk. Idiot. Du rabblar upp dem, och jag kan inte se någon ånger i dina ögon, bara kallt hat, hat som är riktat mot mig. Och jag frågar mig själv, vad har jag gjort dig?
Det var inte meningen att du och jag skulle bli en, och leva i samma kropp. Det var inte meningen att jag skulle bli som jag är.
Varför kan inte du se att jag ångrar mig, och jag skulle vilja dö lika mycket som du skulle vilja se mig död. Varför ser inte du det? Varför ser inte du att jag försöker, försöker slita mig ur, försöker att inte vara så jälva misslyckad. Ser inte du det?"
"... tortured."
I try to escape.
A shrilling scream reaches me,
and I turn just in time to see.
A tortured soul.
Lying there in a puddle of blood,
scratching her face,
her body encased in ripped lace.
And I know,
that someday that will be me,
lying in a puddle of blood,
encased in the lace,
that was my happy day to be.
"... svaghet."
Djupa andetag. In. Räkna till tio. Ut. Räkna till tio. Det funkar inte, utan får paniken att växa och ångesten att träda fram. Ju mer jag försöker skjuta det iväg, destå mer påträngade blir det. En tår glider nerför min kind, och jag torkar snabbt undan den. Det är svaghet, att visa smärta. Att visa att det som hänt påverkat mig, lämnat så djupa sår.
Mina ögon letar efter något vasst, något som kan få det att bränna när det glider över huden. Vad som helst, som lämnar spår efter sig. Som visar hur värdelös jag är."
"... break."
"... bitter smile."
Did you ever notice how my eyes lingered on you?
Did you see how jealous I felt of your girlfriend?
Did you know that I watched movies, listened to music,
just for you?
Did you notice how I tried to impress you?
Did you not see how much it hurt me,
those words that you told me so carelessly?
Did you notice how disappointed I got when you wouldn't dance with me,
even if it was a dare?
Did you know that I got a warm, fuzzy feeling inside of me everytime I spoke with you?
Did you know that everytime I spoke of you,
a smile would lit up my face.
Do you know, that I still think of you,
after all of these years?
And everytime I do, a bitter smile will touch my lips, because I know that you never liked me, that you never noticed me."
"... inte jag."
att allting kommer från fantasin.
Men när folk frågar vart allting
kommer ifrån
blir jag stum,
och avslöjar mig själv.
"... fet."
Magen dallrar. Hänger över linningen på byxorna, kjolen, shortsen. Väller över, som en flod. Växer. Växer hela tiden.
Träning. Det är lösningen. Men man orkar inte. Orkar inte bry sig. Förtjänar inte. Vad är det för mening? Inget kommer att förändras. Ingen kommer ändå vilja umgås med dig, prata med dig. Du är fortfarande ful. Osynlig. Ingen. Nobody.
”Nej, det stämmer inte. Du är fin som du är.” Så säger många. Lögner. Lögnare hela bunten. Ser dem inte fettet, som så fult hänger runt en. På armarna. På magen. På låren. Överallt. Man kommer aldrig bort från det. Det finns alltid där. Man vill inte kolla sig själv i spegeln. Se fettet så tydligt genom kläderna, på hakan. Ansiktet. Överallt. Hela tiden.
Man går förbi en spegel, och vänder bort blicken. Man orkar inte se sig själv, se magen puta ut under munkjackan, den stora som du fick från brorsan eller köpte i XL. Man skjuter undan tallriken med mat, påstår att man inte är hungrig. Ler fejkat, försöker se övertygande ut, medans magen kurrar och den ljuvliga doften viftar omkring, lockar, hånar en. Man orkar inte. Man orkar bara inte.
Och man frossar. Man trycker i sig chips. Godis. Kakor. Man vill bara lägga sig ner och dö. Inte bry sig om något annat. Man orkar bara inte mer. För svårt.
I skolan tar man ett glas vatten. För att tysta ner kurrandet i magen. Men ibland orkar man inte. Man äter. Flingor. Fil. Men ändå. För mycket. Man känner sig uppsvullen. Fet.
Alla blickar på en, på magen, på låren. Ansiktet.
”Fy fan vad äckligt. Ser du hur magen hänger över kläderna. Hur orkar hon?” Jag orkar inte. Jag gör inte det. Det går bara inte.
”Fetto.” Jag vet, jag har sett mig själv de senaste tio åren. Sett magen växa. Andra säger att man är lite överviktig bara, inget allvarligt. Men dem ljuger. Ser inte mig utan kläder. Ser inte fettet som lagt sig på kroppen. Lager efter lager. Hela tiden mer. Och det växer fortfarande.
Vikten lägger på sig. Kilo efter kilo. Man vågar inte ställa sig på vågen. Rädd för resultatet. Rädd för siffrorna. Det blir för mycket. Alldeles för mycket. Men man fortsätter. Fortsätter att göra sig fet. Man äter. Hela tiden. Man är inte stark nog. Stark nog för att avstå. Svag. Äcklig. Fet.
Och det gör inte saken bättre att man inte ser bra ut. Orange färgat hår. Blont. Utväxt. Rödblossigt ansikte. För runt. För mycket fett. För liten mun. För stor underläpp. Inte tillräckligt stora ögon. För små.
Missformad. Hela jag. Allting.
Varför kunde jag inte låta bli bullarna när jag var liten? Chokladen. Kakorna. Proppade munnen full. Förväntade sig mer. Rak i ryggen. Girig blick. Röda kinder. Röd näsa. Glänsande ögon. Ett ”snällt” leende.
”Får jag en till?” Vänder sig i stolen, försöker se oskyldig ut. En nick. Fettiga fingrar famlar runt på tallriken. Tar den största. Med mest socker. Tar en stor tugga. Ett leende på läpparna.
Man tänkte inte på det då, på framtiden. Hur mycket det skulle påverka skolgången. Fetman. Tjockheten. Massan. Man tänkte inte. Man var korkar, fattade inte. Fucking clueless.
På sommaren glänser ansiktet av svett. Man andas tungt. Man klagar. Man gnäller. Grimaserar. Ansiktet förvrids, blir fulare än vanligt. Fettet gör det. Det är magens fel, lårens fel, armarnas fel. Mitt fel. Min girighet. Bortskämd. Måste ha. Hela tiden. Ge mig. Ge mig.
”Jag har astma.” Bortförklaringar. Bortförklaringar. Hela jävla jag. Det är bara dålig kondition. Fetma. Lathet. Äckligt. Fy fan vad trött man blir på sig själv. Man hatar fettet. Sig själv. Allting. Man förtjänar inte att leva, att finnas.
Smink döljer min fulhet. Kläder döljer min fetma.
Men inget döljer mig från mig själv. Inget.
"... freak."
”Freak.”
Jag gick förbi och försökte att se oberörd ut även om det gjorde ont att höra. Jag får höra det varje dag. Alltid något glåpord som slängs efter mig. Jag hatar det! Jag hatar/hatar/hatar det.
Fast det är sant. Jag är en freak. Jag passar inte in. Har aldrig gjort det. Kommer aldrig att göra det. Och egentligen bryr jag mig inte. Lögnare. Jag bryr mig visst. Jag vill bli gillad. Jag vill bli accepterad.
Fet/Ful/Äcklig.
Det är sanningen. Många säger att jag är bara lite överviktig, men 20 kg är inte övervikt. Det är fetma. Och det gör inte saken bättre heller att jag inte ser ens någorlunda bra ut. För brett ansikte, för knubbig näsa, för många finnar. Hår som vägrar se bra ut, hänger stripigt runt ansiktet, utan volym alls.
Och det ser alltid ut som om jag svettas, med rödflammiga kinder och fettig hy. Äcklig.
Skoldagen är förbi, och jag skyndar på mina steg, vill slippa bemötas med äcklade miner och hånskratt. Bort/Bort/Bort.
Grus knastras under mina fötter och jag stirrar på mina slitna converse. Ett steg. Två steg. Tre steg. Fyra steg. Snart kommer dem. Fem steg. En knuff mot ryggen och jag faller med ansiktet först. Mina knän och handflator skrapar mot asfalten och jag blundar med ögonen, blinkar bort tårarna som vill tränga fram.
Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte.
Skratt ringer i mina öron och fotstegen tonar bort tills dem inte hörs mer, och först då reser jag mig upp, och borstar grå gruskorn från min kropp innan jag börjar gå igen, med tårar brännande i mina ögon.
Gråt inte. Inte förrän du är hemma, i ditt eget rum.
När lägenhetsbyggnaden jag lever i kom inom synhåll satte jag av i en sprint. Skolväskan dunkade mot mitt högra lår, och jag var säker på att det skulle bildas ett blåmärke.
Öppna dörren. Springa upp för trappan. Snubbla på andra trappsteget. Säga att jag mår bara bra, och ja, skolan var rolig till Mrs. Tripp. Rota fram nycklarna. Låsa upp dörren. Gå in och stänga dörren efter mig. Falla ihop på golvet. Väskan hamnar med en duns på skohyllan.
Och tårarna kommer, de rinner nerför kinderna och nerför halsen, in under tröjan. En flod av tårar väller upp i mina ögon, och fortsätter rinna, strömma ner. Jag snyftar, och hickar till.
Hick. Hick. Hick.
Jag reser mig upp från golvet, torkar ögonen med skjortärmen. Drar av mig skorna. Ställer dem på skohyllan, och tar upp min väska med ett ryck. Går genom den smala hallen och in i det sista rummet, mitt rum. Stänger dörren med ett klick, slänger väskan på sängen. Drar fingrarna genom håret.
Tårar växer igen, och stora droppar faller ner på golvet. Jag skakar på huvudet, och vill få ett slut, ett slut på allting.
Knytnäven träffar väggen, och det bultar i knogarna. Översta hudlagret skrapades bort på vissa ställen och blod bildas. Små droppar karmosinröd. Ett leende växer fram på mina nariga läppar.
Mina fötter tar mig till den svarta byrålådan i rummet, och jag drar i tredje lådan och den öppnas ljudlöst. Silver glänser mellan en hög med Nemi-tidningar och gamla teckningar. Jag drar fram den, och drar med fingret över det vassa egget, först med lätta tryck, sedan hårdare. Mer blod. En stingande smärta.
Kniven glider över handflatan och ner till vristen. Jag tar i. Trycker till. Hårt/Hårt/Hårt.
Jag suckar. Mina ögon stängs och jag glider ner för väggen och lutar huvudet mot den svarta tapeten.
Äntligen. Äntligen/Äntligen/Äntligen.
Jag sitter där, i timmar och skär. Linje efter linje. Djupa och ytliga. Långa och korta. Armen är täckt av blod. Jag är inte äcklad av det. Jag älskar det. Älskar att känna kniven dra över min hy, och rispa och skära. Allting som visar att jag inte mår bra. Till mig själv. För att visa att jag inte duger, att påminna mig om varför jag mår dåligt.
När den andra armen är full av sår, övergår jag till den andra och fortsätter. Mer/Mer/Mer. Måste ha.
Skjuter bort mitt blonda hår från ansiktet, och fortsätter. Tills nycklar prasslar, och ytterdörren öppnas. Jag slänger snabbt in kniven i byrålådan och drar fram min stora svarta munkjacka och drar den över min feta kropp. Låser upp dörren till mitt rum. Sätter mig vid skrivbordet, låtsas göra läxor när mamma öppnar dörren.
”Är du hungrig?”
Nej.
”Har du ätit?”
En nick med huvudet. Ja.
Dörren stängs mjukt och jag faller ihop, och lutar huvudet mot handflatorna. Jag vill inte såra mamma. Mamma är bra. Mamma är snäll.
Men jag klarar inte det här. Klarar inte av att vara ensam, att känna mig utanför. Och mamma skulle vara bättre av utan mig. Jag är inte normal. Jag är inte bra.
Dålig/Dålig/Dålig.
Jag drar fram mitt ritblock från under sängen tillsammans med mina pennor, och sätter mig på golvet, vid det stora fönstret som går från tak till golv. Jag tittar ut på den rosa himlen, och lutar kinden mot det kalla glaset.
Min hand far över pappret, och pennstreck bildas. Jag vet inte vad jag ritar. Det gör jag aldrig. Jag tittar aldrig. Jag vägrar att titta. Det är mitt sätt att känna mig fri, efter timmar av skärning.
Jag mår inte bra av att skära mig. Det tror jag inte någon gör. Men jag måste. Måste släppa ut det dåliga blodet som finns i min kropp, måste visa mig själv hur oduglig jag är.
Måste/Måste/Måste.
Mörkret börjar falla, och snart ser jag ingenting, förutom den lilla springan av ljus från hallen. Min mamma tittar in, säger att hon ska ut, frågar om jag behöver något. Jag skakar på huvudet, och lyckas le.
När jag ser lyckan skina i min mammas ögon känner jag mig skyldig. För om hon skulle ha en aning om hur jag mådde, så skulle jag dra ner henne i samma ändlösa svarta hål som jag befinner mig i. Och det är orättvist. Mamma har inte gjort något fel. Hon försökte så gott hon kunde med mig. Det är inte mitt fel att jag blev en freak, ett miffo.
Jag känner tröttheten växa, men jag vågar inte blunda och somna. För då kommer mardrömmarna, och rösterna.
Mina ögon försöker stänga av sig själv, men jag vägrar ge efter. Vägrar att ge upp.
Vill inte/Vill inte/Vill inte.
Jag ritar. Papper efter papper, tills småtimmarna, då ljuset börjar kika fram mellan trätopparna, och jag lägger pennorna och blocket under sängen igen, och stoppar undan teckningarna. Lägger mig i sängen och låtsas vakna upp när mamma väcker mig efter en natt av festande.
”Du klarar av att göra frukost själv? Du är så duktig du.” Säger hon innan hon går in i sitt rum, och jag hör hur hon faller ner på sängen, och små snarkningar hörs bakom den stängda dörren. Jag reser mig upp ur sängen och drar fram en av mina tio skjortor och ett par svarta bondage byxor med kedjor hängande som hängslen.
De är mina favoritbyxor, men mamma hade glömt att tvätta dem tills nu.
En dusch senare och en borste genom håret och jag var klar. Jag drack två glas vatten, för att dölja hunger-monstret som bor i min övervuxna mage. Jag drog på mig skorna och tog väskan och gick ut ur huset och låste efter mig.
Ännu en dag i helvetet.
En suck undslapp min mun medans jag började sakta bege mig av mot skolan.
”Emo!” Jag vände mig om och såg några femmor skrika efter mig och jag rykte på axlarna och fortsatte gå. Emo var inte något dåligt, inte jämfört mot andra saker jag blivit kallad för.
Emo är bra, Emo betyder att jag inte är som dem.
Fast jag vill vara som dem. I alla fall passa in.
När jag stod utanför skolans portar, satte ångesten in på riktigt, och mina lungor pressades ihop och jag skulle fallit till marken om det inte varit för handen som var som fastklistrat vid stenmuren.
Jag kan inte/kan inte/kan inte.
Jag vände mig om och började springa hemåt, och när jag var framme hade jag ett håll på höger sida och min andhämtning kom ut i små flämtningar.
Fet/Patetisk/Äcklig.
Mina axlar skakade. Jag försökte hålla in tårarna som brände bakom ögonlocken.
Jag tog tag i handtaget och drog till. Jag flög nästan bakåt när dörren öppnades, men jag samlade mig snabbt och gick snabbt uppför trapporna och låste upp dörren.
En lapp var fastklistrad på insidan av dörren.
Chris,
Jag blev inkallad till jobbet och kommer inte hem förrän efter midnatt någon gång. Det finns pizza i frysen.
Mamma.
Jag skrynklade ihop lappen och slängde den i papperskorgen. Jag har ett namn.
Men det används så sällan att jag ofta glömmer det. Jag skakade av mig tankarna och skyndade in på mitt rum. Jag har ett uppdrag att göra.
Jag tog fram mitt ritblock och rev ut en sida och tog en av pennorna och började skriva frenetiskt.
Mamma,
Jag är ledsen att jag varit en sådan börda och att jag inte varit den dottern du ville ha. Förlåt för att jag får dig att må dåligt genom att göra det här, men jag klarar inte av det längre.
Förlåt. Förlåt. Förlåt.
Christianne"... skuggor."
Skuggorna är överallt. Vart jag än går, så finns dem alltid där. Dem hånar mig, skriker på mig.
För varje år som gått, så har dem växt, blivit starkare. Svårare att motstå det mörka, det svarta. Tomma vaket.
Jag har försökt avvärja dem. På sätt och vis. Men jag har alltid varit för svag, för svag för att göra någonting.
På bra dagar är dem grå. Håller sig i bakgrunden, tysta. Inte ett knyst hörs från dem. Sådana dagar är få, och jag önskar att dem var fler. Att jag kunde få lugn och ro lite oftare.
I skolan växer dem sig starkare, för det är där ångesten sätter in. Men dem är duktiga på att manipulera. Mig. Alla. Omgivningen. Och jag faller. In i det svarta. Samtidigt som jag måste försöka. Försöka se glad ut, och vara social, när jag bara skulle vilja sjunka igenom golvet, marken, evigheten. Bara försvinna.
Det är jobbigt, att inte kunna vara sig själv. Att hela tiden låtsas. Vad glad. Dra inte någon annan efter dig i det mörka, tomma vaket. Låt dem leva. Låt dem vara lyckliga, så som du inte får, kan vara. Det är ett faktum. Alla förtjänar inte att leva. Jag är en av dem.
Jag är inte bra nog. Har inte bra betyg. Är inte rolig, snäll, intressant. Annorlunda. Inte normal. Onormal. Jag passar inte in. Jag får inte passa in. Det är inte meningen.
Så jag förstår inte vad det hemska med självmord skulle vara. Jag skulle väl ändå göra nytta, genom att försvinna? Eller hur? Jag skulle hjälpa alla. Så att dem slipper se mig, påminnas om mig. Lyssna på mig. Prata med mig. Skulle det inte vara bättre, om jag bara försvann?
Alla skulle bli lyckligare då. Att slippa se det onormala, den hemska sidan av livet. Mig. Mitt liv. Min ångest. Min depression. Min hemskhet. Min olycka.
Omedvetet drar jag in alla i det svarta hålet. Sårar dem. Som osynliga slag slår min ångest dem. Och det lämnar märken. Jag sitter förevigt fast på dem, fördärvar dem.
Det skulle vara bäst. Att bara försvinna. Sluta existera. Sluta slösa på det som någon annan skulle uppskatta så mycket mer.
Ett bra beslut. Det enda bra som jag kommer göra. För alla. För världen.
Försvinna. Bort.
Det här är mitt sätt att säga förlåt. För allt jag gjort, för alla liv som jag förstört. Jag önskar jag kunde ändra på det, ändra min existens. Radera den.
Delete.
"... tankar."
Då är man onormal. Inte som dem.
Dem flesta vet. Om mig alltså. Dem bryr sig bara inte. Jag är inte viktig. Jag har inte en del av livet. Utböling. Det nekas, varje gång jag säger så. Men det är sant. Samhället, världen bryr sig om en enda futtig människa.
Vill dämpa det, kanske. Att det finns vi som inte är som dem. Annorlunda. Säger att allting är perfekt. Inga problem. Normalt. Vanligt.
Depression är inte något man ska ta lätt på. Människor dör av det. Klarar inte av. Känslorna, tomheten, smärtan. Livet.
Är det svårt att förstå? Att det finns människor som inte klarar av det som så många tycket är lätt, lika lätt som att andas?
Alla har sina stunder, det vet jag. Kan inte neka till det. Men om du vet hur det är att leva med det varje dag, så vet du hur jag känner mig.
Hela tiden gnager något inom mig. Oro, ångest, nervositet. Smärta. Får svårt att andas, lungorna trycks ihop. Man vill bara få ett slut på det hela. Sluter ögonen. Räknar till tio. Funkar inte. Ingenting funkar. Man får vänta ut det, tills det blir en gnutta bättre, och man kan andas, man kan leva. Och sedan upprepas allting igen. Och igen. Om och om igen. En sluten cirkel som går runt. Runt, runt, runt. Dygnet runt. 24/7. Året om.
I 6 år har jag levt med depression. Sedan jag gick i trean.
Många tycker jag är för ung. Att jag inte kan må dåligt. Jag har så mycket att leva för. Vet ni hur jävla dåligt jag mår av att höra det? Omedvetet eller inte, ni får mig att hata mig själv ännu mer. Bortskämd. Det är det jag hör när ni börjar. Orden forsar ur er mun, men jag hör inte, jag orkar inte.
Bortskämd. Bortskämd.
Upprepas i mitt huvud, hela tiden.
Svag. Jag är svag. Vet ni hur lyckligt lottad jag är, jämfört med många andra? Hur mycket jag har, och ändå ber jag om mer. Hat fyller mig vid bara tanken. Självhat.
Ni frågar, är det inte bara att bestämma sig, för att sluta känna sig negativ?
Jag är svag, okej? Jag klarar det inte. Jag klarar för fan inte av att tänka positivt, att livet är frid och fröjd och att jag är oh så lycklig. Jag klarar det inte!
Och så finns ju även dem som tycker synd om en. Försöker se förstående ut. Nej, det där var elakt, dem kanske förstår? Kanske vet hur det är, att känna sig som jag?
Men jag hatar det! Hatar blickarna, de "snälla" orden. Hata, hata, hata! I don't want your fucking pity.
Ibland tror jag att jag är galen. När jag hör röster i mitt huvud. Som säger till mig att skada mig själv, visa mig själv, och alla andra, hur oduglig jag är. Visa dem!
Jag vill inte. Jag vill inte skada mig själv. Vill inte, vill inte, vill inte! Kan inte låta bli. Må det vara med sax, kniv... Till och med pennor. Stiftpennor. Bläckpennor. Allting med en vass spets. Som drar blod. Som tar ut det onda, det som gjort mig onormal. Som gjort att jag inte passar in.
Jag vill gråta. Skrika. Vara arg. Jag vill inte försöka vara glad hela tiden, stänga inne alla känslor som finns inombords. Jag vill släppa taget, och bara vara mig själv. Känna.
Har inte gråtit sedan jag gick i femman. Har inte varit arg, riktigt arg sedan jag gick i trean. Har aldrig i hela mitt liv skrikit ut smärtan.
Men jag tillåter inte mig själv att göra någon av de där sakerna. För då kanske allt från det förflutna kommer tillbaka. Saker som jag glömt.
Och jag blir rädd, rädd för att det ska hända igen. Det vrider sig i magen på mig, och bara tanken får mig att må illa.
Pysiskt, fysiskt. På alla möjliga sätt.
Klarar inte av det, klarar inte av livet. Men jag måste. Måste orka, måste vilja.
Men undra hur det skulle vara? Att ta en överdosering av piller, eller sticka kniven igenom pulsådern. Skulle man försvinna, bortom evigheten, sluta existera? Sluta känna.
Eller skulle man dö, men ändå känna, allting, för evigt?
Jag hoppas på det första alternativet. Jag vill ha det. Nu.
Är suicide en lösning? Eller är det bara en flykt, en svaghet?
"... borta."
Mina händer darrade lätt medans jag höll i den lilla pappersbiten. Om jag ville, så skulle jag kunna riva den i små stycken, och låtsas som om den aldrig någonsin existerade. Som om de ord som var skrivna med hennes barnsliga still aldrig funnits.
Tårar formades i mina blåa ögon och en föll sakta nerför min kind och föll ner på pappret. Jag kände hur en klump formades i min hals.
Jag kunde framför mig föreställa hennes glada leende, som alltid lyste upp ett rum och på sättet som hon alltid skrattade och pratade, suddade bort de ledsna uppsynen av sina vänner. Hon var som en stark stjärna i de mörkaste stunderna.
Det kan inte vara sant, inte hon. Hon skulle aldrig göra något sånt här. Det är inte hennes stil bara.
Man skulle aldrig kunna tro att hon hade mörker i sitt liv, svåra stunder. Att det skulle leda till något sånt här. Det känns hopplöst, att tro att någonting kommer att bli bra i livet om en stark människa som hon inte klarar av det. Inte klarar av att leva i denna dystra vardag som är vårt liv.
Och jag vill göra samma sak. Lämna allt, smärtan, sorgen. Livet. Men jag kan inte göra det. Jag måste hedra minnet av henne, och få henne att leva vidare, även fast hon inte är här. Jag kan inte heller överge min familj, mina vänner, alla som finns där för mig.
Jag svepte undan en visp av blont hår, och satte mig ner på det kalla cement golvet, och lät tårarna rulla nerför mina kinder medan jag snyftade mjukt.
Jag orkar inte längre."... normalt för mig."
Det är så normalt för mig, att fejka ett leende, att det händer automatiskt. Klistrar sig fast på mitt ansikte, och döljer känslorna inom mig.
För jag vill inte att andra ska tycka synd om mig, försöka hjälpa mig. Jag behöver inte er hjälp. Jag är bra, precis som jag är, oavsett om jag är deprimerad, ångestfylld och självmordsbenägen. Jag vill vara sån.
Men ibland, bara ibland, skulle det vara en lättnad om någon visste. Såg igenom fasaden som jag sätter upp för mig själv. Riva murarna jag byggt. Jag vill kunna släppa ut allting som äter upp mig inombords.
Jag vill leva. Men så tänker jag att jag inte förtjänar det, att jag kastat bort min chans. Och då faller jag tillbaka, klistrar fast mitt leende, och låtsas som om allting är perfekt.
Även om det inte är det, och jag håller på och faller ihop inombords.
"... en lång tid."
4 år. Det är en så lång tid, men samtidigt så kort. Mycket har förändrats, till det sämre.
Jag vet inte vem jag är längre. Vet inte vem jag kan lita på, eller vem jag kan vända mig till. Du fanns alltid där för mig. Du stöttade mig genom mina svårare tider, och tröstade mig när allting kändes hopplöst. Jag önskar jag kunde säga att jag gjorde likadant för dig.
Det kan jag inte. Jag var, och är fortfarande, för uppfylld av mina egna problem för att se andras. Det är ganska patetiskt egentligen, att vara så egoistisk.
Jag saknar dig. Vår tid tillsammans. Våra skratt. Tårar delade vi aldrig. Jag tror inte någon av oss gillade att gråta. Du och jag höll alltid ihop, no matter what. Jag trodde att vi skulle vara vänner, även när jag flyttade. Det höll i sig ett tag, men vi gled ifrån varandra. Vi förändrades, båda två.
Vi hade inte samma intressen längre, och samtalsämnen slutade i pinsam tystnad.
I början kändes det otroligt ensamt, utan dig. Jag förstörde mina chanser att få vänner på min nya skola, var för tyst och reserverad för att någon skulle vilja vara vän med mig. Hur mycket jag än försöker att skylla på andra, så var det mitt fel. Det kan jag erkänna nu.
Jag kände mig sviken av orden du skrev. Men jag kan inte döma dig. För du kan ju inte ha sagt det utan anledning. Jag måste ha gjort något fel. Och jag var inte helt oskyldig jag heller. Jag skrev väldigt fula och elaka saker, som jag ångrade sekunden efter att jag skickat dem.
Många gånger undrar jag hur det skulle vara om jag bott kvar. Om jag stannat, och gått i skola med dig, med er alla. Hur skulle jag varit som person? Skulle jag fortfarande känna som jag gör nu? Eller skulle det varit värre?
Det finns många frågor, men även om dem finns, så har jag inte lust att få svaren på dem. Det hindrar mig inte att tänka på dem, på hur det skulle varit.
Visste du att jag inte kan lyssna på vissa låtar, eftersom att det frambringar så starka känslor och minnen från tiden jag bodde där. Mest dåliga. En klump sätter sig i bröstet på mig och jag får svårt att andas. Tror du att det kommer att bli bättre med tiden?
Det här är väldigt förvirrande för dig kanske, men jag måste få ut saker som jag burit inombords så länge. Jag har försökt många gånger tidigare, men då har jag inte varit redo än. Det har varit för färskt. Även om det gått 4 år.
Jag är en ganska patetisk människa. Ynklig. Klarar inte av vanliga vardagssysslor, som att resa sig ur sängen, eller gå till skolan. Göra läxor. Det är väldigt svårt, alltihopa.
En del skyller jag på skolan däruppe, på vissa klasskompisar. Men den största skulden lägger jag på mig själv. För jag är svag nog att låta allt det där påverka mig. Jag låter er vinna.
Jag är inte uppriktigt glad nuförtiden längre. Mina skratt låter fejkade, om man känner mig, och mitt leende är för falskt. Den når inte ögonen. Det finns alltid en skugga som hänger över mig. Som vakar över varje steg som jag tar.
I somrar ringde mamma BUP. Visste du det? Dem satte mig på medicin direkt. Sa att jag hade en väldigt allvarlig depression. Men kan man verkligen tro på dem? Eller säger dem det bara för pengarnas skull.
Vet du vad jag gjorde, en vecka innan skolan började? Jag skar mig. För första gången. Mamma sa att det var medicinen som påverkade mig. Jag är inte lika säker.
Det kändes bra. Metall mot hud. Hudlager som går sönder, och blod sipprar fram. Vet du varför jag gjorde det? Jag ville visa världen hur lite jag förtjänar min plats på jorden, hur ful jag är på insidan. Jag ville be om förlåtelse för att jag finns. Men jag ville inte dö. Det vill jag fortfarande inte. Jag vill bara inte existera.
Det är ett bra sätt att förklara det på. Ann Heberlein skrev boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag har aldrig tänkt på det så förut. Men det är sant. Och nu kanske du säger, om man inte existerar så är man väl död?
Är det så? Är det verkligen så? Om du vet hur det är att vara deprimerad, då vet du känslan jag pratar om. Då vet du, hur det är att inte vilja leva, men inte vilja dö heller.
Jag har ärr. Dem kommer säkert försvinna så småningom, men ännu finns dem kvar. Det för mig glad, att få se dem. Kalla mig sjuk, men jag kan sitta och beundra dem hur länge som helst. Är det något fel på mig? Att gilla skada sig själv, kan väl inte klassas som normalt? Men vad är egentligen normalt?
31 ärr. Alla syns inte så tydligt. Dem flesta är bara små vita streck på huden. För jag skar inte så djupt. Hittade inget vasst nog. Och några sår försvann, dem som var gjorda med rakhyvel. Dem sved mest. Dem gjorda med sax och skruv gjorde inte alls ont.
Några på benen gjorde jag också. Jag har inte kollat om dem lämnade ärr efter sig.
Det kittlar ofta till i vänster arm, där ärren är. Som om den vill ha fler. Ibland vill jag ta upp något vasst, och bara skära. Men jag kan inte dölja det för min familj. Och jag vill inte gå tillbaka till BUP igen. Jag mår bara sämre av det. Så jag gör det inte, hur mycket jag än frestas.
Tänk att, varje gång jag håller i något vasst, så undrar jag hur djupt ner i huden den kan sjunka. Hur sjukt är inte det?
Jag har vänner nu. Några stycken. Men ingen är riktigt nära, som jag litar på hundra procentigt. Ingen som du. Jag umgås med dem i skolan. Aldrig på fritiden. Kanske någon gång då och då. Inte mer eller mindre.
Har du många vänner? Brukar du fortfarande vara med samma personer som sist jag hälsade på dig? Var det 3 år sen? Jag hoppas att du mår bra, att du mår bättre än mig.
Ingen ska behöva må som jag. Ingen. Fast det finns tusentals, miljontals med människor, som mår till och med sämre.
Klockan är mycket när jag skriver det här. 02.50. Ingen är vaken. Alla sover, lugnt, utan att behöva oroa sig över något för stunden. Ro.
Jag önskar jag kunde ha det. Under vakna timmar. För när jag sover kan jag drömma mig bort, om en värld där jag inte är lika ful och missbildad, där killen jag tror jag gillar, gillar mig och jag är glad. Inte världens lyckligaste, men nöjd med livet.
Så är det inte. Killar gillar mig inte. Lägger inte märke till mig. Jag är för tjock, för ful, för konstig. Och ingen förtjänar någon som har så sjuka tankar som jag. Jag kan inte lura någon att tro att jag är bra, för att sedan krossa den bilden. Därför är det nog bäst att jag är ensam, och fokuserar på skolan. Och senare i livet, på jobbet.
Vad mer behöver jag? Jag klarar av att vara ensam. Jag har gjort det förut, och kan göra det igen.
Jag är rädd. Hela tiden. Hela jävla tiden är det någonting som skrämmer mig. Kommer min rädsla att försvinna, tror du? Kommer jag att kunna leva ett någorlunda normalt liv? Eller är det helt omöjligt för mig?
Det här är slutet. Du behöver inte höra mer. Nog med hemskheter från mig. Jag älskar dig. Efter alla dessa år, och vi har inte haft kontakt dem senaste två, så älskar jag dig fortfarande.
Det här är inte ett farväl. Jag ville bara att du skulle få veta. Varför vet jag inte. För vem är egentligen så sjukt elak att den slänger sin börda på någon annan med full kraft?
Jag förstår inte mig själv. En dag kanske jag kommer att göra det. Men för nu, så får jag leva med den jag är, och fortsätta kämpa, tills det inte behövs längre.
"... ännu en dag."
Blåa ögon blinkar tillbaka mot mig, med det blonda hårsvallet i en bulle på huvudet. Ansiktet, som egentligen ska vara hjärtformat, är runt och oformligt, med skavanker här och där.
Ingen vacker syn direkt. Det är tanken som far igenom mitt huvud varje dag när jag ställer mig framför spegeln, sminkväskan i högerhand.
Jag sätter igång med att förändra det fula till något acceptabelt, till något som inte är så äckligt att titta på.
Det tar ett tag, men tillslut ser det helt okej ut, och jag vet att jag kan dölja mig bakom sminket, i skolan. Helvetet är nog mer passande.
***
Klumpen i magen växer sig allt större för varje steg jag tar, och jag känner hur andhämtningen snabbar upp, och jag blir röd om kinderna. Mina händer darrar lätt, och min blick dras till den gråa asfalten under mig.
Jag studerar varje spricka tills jag står utanför dubbeldörrarna, och jag skjuter upp en av dem, en snabb blick uppåt innan jag vänder den neråt igen.
Det är bara sjuor som sitter där. Jag går för fan i nian. Inte ska jag vara rädd för dem.
Ändå sitter min blick fastlåst i marken, och mitt huvud är böjt medan jag snabbt skyndar mig förbi, samtidigt som jag leker med nycklarna i min hand. När jag går förbi soffan där de flesta i min klass sitter, vänder jag bort blicken, och försöker se lugn och samlad ut, även om mitt inre är en enda härja av känslor.
Jag öppnar mitt skåp och börjar sakta ta av mig jackan, och hänger den noggrant upp på den lilla svarta kroken innan jag tar upp skolböcker ur skolväskan, och slänger den på det lilla utrymmet på golvet, där papper från två år tillbaka ligger och skräpar.
En titt på klockan säger mig att det är fem minuter kvar tills lektionen börjar. Tio minuter, då lärarna alltid kommer försent.
Jag börjar pillra på sakerna i mitt skåp, och låtsas leta efter en skolbok. Försöker ignorera de osynliga ögonen som borrar in i min rygg.
Händerna darrar fortfarande, och jag knyter dem hårt och känner för att slå till något, vad som helst medan klumpen växer sig ännu större i min mage. Halsen snörar ihop sig, och det känns som att jag närsomhelst ska sluta andas. Bara lägga av.
Jag önskar att det kunde hända, så att jag slipper allt det här. För jag orkar inte mer.
”Hej.” Jag känner någon peta mig på ryggen, och jag klistrar på ett leende på ansiktet och vänder mig om. Leendet blir lite mer äkta när jag ser vilka det är. Men känslan inombors försvinner inte.
”Hej.” säger jag tillbaka, och tar snabbt ut böckerna ur skåpet och börjar gå tillsammans med dem mot bänkarna utanför klassrummet.
***
Jag packar väskan full med böcker innan jag tar på mig jackan och går snabbt därifrån. Jag vill bara komma hem så snabbt som möjligt, sätta mig framför datorn och läsa. Läxorna tar jag sedan, när jag mår bättre. Om det händer. Annars gör jag dem innan jag går och lägger mig.
Mina steg är snabba, och jag försöker undvika att komma för nära någon i min klass. Det är löjligt, men det känns som om varje gång dem vänder sin blick bakåt, så känns det som om jag blir ertappad för förföljning.
Jag svänger av mot höger innan backen är slut, och går med raska steg till portdörren. Jag trycker fast den röda ovalen mot metallen, och öppnar dörren till trapphuset.
En granne kommer gående nerför trapporna, och jag vänder blicken mot golvet, och tittar inte upp förrän hon är inom räckhåll, och hälsar snabbt när hon säger hej innan jag skynda mig upp till tredje våningen, där den bruna dörren till min lägenhet står.
När jag väl kommit innanför och låst efter mig slumpar mina axlar, och jag drar in ett djupt andetag innan jag släpper ut det. Min bror sitter på sitt rum, men som tur är märker han inte ens att jag kommit hem. Han är för inne i sitt spel.
Jag sätter mig vid skrivbordet i mitt rum efter att ha tagit av mig jackan och slängt väskan på sängen. Jag sluter mina ögon, och sitter där ett tag, och försöker med övningarna jag fick från BUP.
Andas in. Räkna till tio. Andas ut. Räkna till tio. Och så om igen.
Det funkar inte, som vanligt då. Jag mår fortfarande skit, och det kittlar till i min vänstra arm. Och snart kommer dem tankarna. Det förbjudna.
Jag motstår, som alltid, men lusten ligger kvar, i en mörk vrå, väntar på att få slå till igen. Och nästa gång vet jag inte om jag är stark nog för att motstå.
"... röda linjer fyller mina armar."
Ett. Två. Tre.
Blod sipprade fram från såren, och jag tittade fascinerat på medan det röda dropparna sakta trängde sig igenom den smala springan, och formade små bollar på min arm.
Min högra hand var hårt knuten runt rakbladet, och jag kunde känna de vassa kanterna skära sig in i min hud, och det sved till när kall luft blåstes mot det ny öppnade såren. Jag bet mig på läppen, så hårt att mina tänder grävde sig in i det mjuka, och smaken av koppar fyllde min mun.
Fyra. Fem. Sex.
Jag kunde inte sluta. Min hand for automatiskt över armen, och metallen gled över huden. Det började svida extra mycket, och jag slöt ögonen för att inte låta tårarna rulla nerför mina kinder, men en tår slet sig loss, och sakta karvade sig en osynlig linje på kinden.
Min fot började domna bort, där jag satt på toalettstolen, och jag ändrade ställning, men istället för att göra saken bättre, spred sig domnanden över mitt ben, och uppför låret.
Jag ställde ifrån mig det blodiga rakbladet på handfatet innan jag ställde mig upp, men svajade lätt till då jag inte kände mitt vänstra ben och på grund av blodförlusten.
Automatiskt sköljde jag rakbladet, torkade bort bevisen på att något hade hänt. Jag drog på mig min svarta munkjacka med skolans logo på framsidan. En snabb titt runt det lilla rummet konstaterade att alla blodfläckar och vita pappersdukar - färgade röda av blodet - var borta.
Ännu en gång hade jag lyckats med att dölja spåren efter mig."... death."
Tears streaming down my face
Blood dripping down on the ground
Life seeping out of my eyes
Pain coiling in my heart
Coldness creeping under my skin
Nails digging into my skull
Fingers falling lifelessly to the ground
Body tumbling, falling along
Heart thumping, taking its last beat
Eyes closing, welcoming the nothingness
"... doom."
Eyes flying from face to face
Body trashing in fear
Head shaking from side to side,
trying to escape the hold
Ice cold hands travelling,
up and down
A scream tries to escape my throat,
too hoarse to make a sound
Praying for death
When the doom sets in.
"... red roses."
Covered in blood,
dripping down
Death is coming
Tearing us apart
Slowly
"... forbidden."
Blood slowly dropping down,
on the cold tile floor
Eyes closing shut
Finding pleasure,
in the act that is so forbidden
"... conceal."
Concealing the tears that runs down my face
A rainbow raising from above
Concealing the dark thoughts that runs in my mind
"... twilight."
Staring at me with intensity
Ivory pale skin
Shimmering in the late twilight
Pink lips
Forming words I can't hear
Cold hands
Touching my face,
caressing the tears away
"... black."
"... i det tysta."
Hjärtat dunkar hårt mot bröstet. Halsen snörar ihop sig, och det gör ont.
Tårar bränner i ögonvrårna medans jag sitter i mörkret, händerna över huvudet.
Bilder bakom ögonlocken, ord tränger sig igenom den höga betongväggen jag satt upp.
Mina läppar formas till ett skri, men tystnaden är för kvav för att någonting ska höras.
"... someone like me."
Someone like me isn’t supposed to have love.
Someone like me isn’t supposed to have happiness.
Someone like me shouldn’t feel free.
Someone like me should be damaged.
Someone like me should be unloved, unhappy and broken.
"... standing."
It was your words that clashed; the black script against the white.
It was you who said goodbye to all we had.
It was you, who left me standing,
tears trickling down.
So why is it that all the blame is set on me?
"... farväl."
skulle du säga samma sak?
Om jag sa att jag litar på dig,
skulle jag få berätta en sak?
Om jag sa att jag älskar dig,
vad skulle du svara?
Om jag sa att jag inte kan leva utan dig,
vad skulle du säga?
Om jag sa att jag ska dö,
skulle du protestera?
Farväl.
"... ros."
Tre liv, tre rosor
Ett liv mot en ros
En hoppar,
orkar inte mer
Två rosor kvar.
En tar en kniv,
skär igenom pulsådern.
En ros kvar.
Vissnar bort,
rosenblad för rosenblad,
tills bara stjälken finns kvar.
Med livets vassa törn i behåll.
"... du."
Du väntar. Så länge det tar för honom att fråga.
Du längtar. Till dagen då han ställer sig på knä.
Du hoppas. Att allt inte bara är en dröm.
Du gråter. För dagarna då han inte är här.
Du skriker. När du hör att han inte kommer tillbaka.
Du tystnar. Då hoppet har dött.
Du skriver. När allting känns hopplöst.
Du hoppar. För att slippa lida.
Du dör. Adjö.
"... lost."
"... jag."
tills ingen röst finns kvar.
Jag gråter mig tom,
tills allt det onda är gone.
Jag dricker mig full,
tills allting försvinner.
Jag slåss,
och jag sliter,
tills ingenting finns kvar.
"... my time."
"... något nytt."
"... happiness."
Because whenever I try,
the past comes back and haunts me.
"... tiden vi har kvar."
livet är snart vid sitt slut.
Timmarna tickar,
sanden rinner ner i timglaset.
Blod droppar nerför väggarna,
likt röda kristaller skiner de.
En människa, så full av liv och hopp,
ligger nu i en pöl av sitt eget blod,
död.
"... will it ever stop?"
"... illusion."
"... existens."
"... the voices."
whispering and yelling.
Telling me to cut,
let the blood flow freely.
Telling me how I should die,
that I don't deserve life.
And everyday,
I believe it to be true.
"... I."
I need the pain,
to know that I am alive.
I need the pain,
to show how much I don't deserve life.
I refuse to cry,
because I don't need your comfort.
I refuse to cry,
and show everyone how weak I am.
I would gladly kill myself,
if it wouldn't hurt the people around me.
I don't want your help,
because I like myself,
suicidal and all,
just fine.
"... wedding day."
Blonde hair, dirty and lank.
Blue eyes, empty of life.
Petite body, bones protuded.
Pink lips, chapped and dry.
Churning stomach, pain and despair.
Clogged throat, too hoarse to scream.
Spidery fingers, clutching a letter,
matted with age and grime.
Beautifully curved words,
almost gone.
Just like her.
"... too good."
"... give you."
"... skuld."
skulden sitter tung på dina axlar.
Dina ögon är fyllda av sorg,
ditt inre fyllt av smärta.
Det var aldrig meningen,
att det skulle gå såhär långt.
"Det är bara på skoj." sa ni.
Men det roliga tog slut,
liksom allt annat i livet,
och liksom livet ni tog.
"Det var inte meningen."
Alla vet det,
alla vet att det bara var på skoj.
Men det gör torkar inte bort blodet,
eller lyfter tyngden från dina axlar.
Den suddar inte ut sorgen i dina ögon,
eller klämmer ur smärtan ur ditt inre.
"... nothing."
break my heart.
But nothing will hurt more,
than watching you walk away.
"... död."
likt diamanter glittrar de.
Du döljer dem,
ljuger och säger att allting är bra.
Men jag ser hur ont det gör,
hur mycket du hatar dig själv,
för allt som hänt.
Blod sipprar nerför dina bleka armar,
röda streck bildas i ett oläsligt mönster.
Ett leende leker på dina läppar,
medan ännu ett rött streck uppstår.
Döden ser dig rakt i ansiktet,
och jag ser dig le,
som du gjorde första gången vi sågs.
Jag vet vad det betyder,
vad blicken i dina ögon säger.
Hindra dig kan jag inte,
för jag är rädd för din ilska.
Du är döende,
och jag tänker på din reaktion,
om jag skulle hindra dig.
Rädsla, smärta.
Ett skratt undslipper mina läppar,
ekar tomt i det kala rummet.
Jag tror jag håller på att bli galen.
Du stirrar på mig,
den här gången oseende.
Medan jag tittade bort,
hade du tagit ditt liv.
Det är mitt fel,
för jag hindrade inte dig.
En klump växer i min hals,
när jag ser dig.
Tårar väller upp i mina ögon,
men jag motar bort dem.
Det är inte jag som ska gråta,
jag som orsakade det här.
En stor lust att ta kniven växer i mig,
vill slita den från din slappa hand.
Pressa in den i min kropp,
lägga mig ner bredvid dig.
Ta din kalla hand i min,
och låta ett leende växa på mina läppar.
Medan jag förs bort till dig,
till en värld där ingen smärta
existerar.
"... look at me."
You don't see me the way I do. That's why you can't see how ugly I am on the inside.
"... ful."
"... life."
"... jag vill dö."
Alltid är det någon,
vars sista andetag tas.
Någon som skriker i smärta,
innan hjärtat slutar slå.
Dem vill inte dö.
Jag vill kunna ta
mitt sista andetag.
Jag vill att mitt hjärta
slutar slå.
Jag vill dö.
Du som är sjuk,
du som ej vill dö.
Låt mig ta din plats,
ge dig en chans till livet.
För du förtjänar det.
"... wishing."
is to disappear.
Not from Earth, not from life,
but into another world.
Where I can be happy,
where I can get an ending.
That is not bound to be miserable.
"... fragile."
to feel the cold metal,
against my fragile skin.
Drawing forth,
drops of crimson blood.
"... lost words."
"... instängd."
Omringad av ingenting.
Sitter jag.
Metall skär genom huden.
Blod sipprar fram.
Jag försöker att känna,
men allting är borta.
Mitt hjärta slår mot revbenen.
Vatten tränger sig in i lungorna.
Smärta far igenom min kropp,
för varje andetag jag tar.
Leendet sprider sig över ansiktet.
Och min syn börjar svartna,
i kanterna.
Det här är vad jag drömt om.
Nu är det äntligen slut.
"... broken heart."
"... on your own."
"... forget you."
"... nothing compared to you."
"... my fault."
for all the times I have felt pain,
I wish I could blame you,
but it is my own weakness that is at fault.
"... better off."
"... om bara."
borde vara glad.
Sluta tänka på mig själv,
hela jävla tiden.
Det är inte rätt,
att jag inte bryr mig,
om någonting.
Om bara allting,
var annorlunda.
För jag vet inte hur mycket mer,
jag klarar.
