"... borta."

Mina händer darrade lätt medans jag höll i den lilla pappersbiten. Om jag ville, så skulle jag kunna riva den i små stycken, och låtsas som om den aldrig någonsin existerade. Som om de ord som var skrivna med hennes barnsliga still aldrig funnits.

Tårar formades i mina blåa ögon och en föll sakta nerför min kind och föll ner på pappret. Jag kände hur en klump formades i min hals.

Jag kunde framför mig föreställa hennes glada leende, som alltid lyste upp ett rum och på sättet som hon alltid skrattade och pratade, suddade bort de ledsna uppsynen av sina vänner. Hon var som en stark stjärna i de mörkaste stunderna.

Det kan inte vara sant, inte hon. Hon skulle aldrig göra något sånt här. Det är inte hennes stil bara.

Man skulle aldrig kunna tro att hon hade mörker i sitt liv, svåra stunder. Att det skulle leda till något sånt här. Det känns hopplöst, att tro att någonting kommer att bli bra i livet om en stark människa som hon inte klarar av det. Inte klarar av att leva i denna dystra vardag som är vårt liv.

Och jag vill göra samma sak. Lämna allt, smärtan, sorgen. Livet. Men jag kan inte göra det. Jag måste hedra minnet av henne, och få henne att leva vidare, även fast hon inte är här. Jag kan inte heller överge min familj, mina vänner, alla som finns där för mig.

Jag svepte undan en visp av blont hår, och satte mig ner på det kalla cement golvet, och lät tårarna rulla nerför mina kinder medan jag snyftade mjukt.

Jag orkar inte längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0