Script

Livet var inte alltid såhär. Det kan jag redan nu bekräfta, innan jag börjar. Jag har också varit lycklig, en gång i tiden. Men det var evigheter sedan, en tid som jag själv knappt minns.

Ganska patetiskt faktiskt. Att inte minnas en enda gång då man var riktig lycklig. Utan mörker i hjärtat, utan röster som skriker.

Blod sipprar sakta ner, faller i små droppar ner på den vita mattan.

Varför tycker så många livet är värt att leva, att hålla om så hårt?

Kniven skär ännu ett sår, fram och tillbaka tills det är djupt nog för att blod ska tränga fram.

Det är inte värt någonting. Det finns ingenting värt att leva för.

Tårar rinner, bränner bakom ögonlocken.

Jag försöker finnas kvar. För att göra min familj glad, och inte svika. Men det är svårt. Svårt att stanna kvar, när lusten att försvinna är så stor.

Försöker kväva skriken som vill ut.

Det finns ingenting för mig. Jag förtjänar inte att leva, att andas som alla andra.

Händer greppar tag om huvudet, och kroppen gungar fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Egentligen vill jag inte dö. Jag har bara ingen lust att finnas kvar, att leva. Allting är alltid likadant. Känslorna, rutinerna. Allting.

Fingrar klöser ansiktet, sliter i håret.

Jag vet inte hur mycket av mörkret jag klarar av. Hur mycket av tyngden mitt bröst kan ta innan jag ger upp.

Ännu en röd linje. Ännu ett bevis på värdelöshet.

Värdelös. Värdelös. Värdelös. Det vore bättre egentligen, för alla, om jag dog. Om jag försvann. Slutade existera. Alla skulle vara så mycket lyckligare då.

En sista tår. Ett sista andetag. Ett sista sår.

Ett sista hjärtslag. Ett sista leende.

Slutet.