Not safe anymore
Jag funderar oftast på det här med att passa in och återigen gick mina tankar till just det ämnet när jag skrev förra inlägget. Vad är det som egentligen gör att en människa passar in i helheten, hur får han/hon en plats i samhället?
Hur kommer det sig att vissa verkar passa in så bra medan andra står i utkanten och inte riktigt vet vart de ska ta vägen? Jag förstår ju att ALLA någon gång känner sig utanför, men som med allt annat så finns det ju vissa som kan låtsas medan andra inte kan det; och vissa har en viss charm som gör att man bara vill prata med den personen.
(Nu kommer vi till det tråkiga; som i allt annat som jag skriver försöker jag alltid dra till så att all fokus är på mig och att ämnet cirkulerar runt mig)
Jag har alltid känt att jag inte passar in. Första gången som jag har minne av är när jag är tre år och en tjej på dagiset mobbar mig, kallar mig fet etc. Det var då första gången som jag tänkte till, började fråga varför jag inte är lika gillad som hon. Varför det känns som om alla bara undviker mig och inte vet vad dem ska göra när jag försöker komma nära och fråga om jag får vara med. Redan då kändes det som om jag var den utkastade, leksaken alla helst bara ville glömma.
Och så har det fortsätt; jag har blivit äldre och ändå har jag aldrig varit en del av något utan alltid varit publiken som får titta på men ändå inte vara del av. Jag kan komma på tusen anledningar till varför det skulle vara så; men ingen ringer riktigt rätt i mina öron även fast vissa gjorde det en tid tillbaka. Nu... Nu vet jag bara inte vad jag ska tro.
Har försökt vara som alla andra; det har inte hjälpt, försökt prata mer öppet (även fast jag ändå varit otroligt reserverad) och inte heller det har gått bra. Jag har försökt vara mig själv, försökt följa en viss personlighet som kan tänkas funka i den situationen. Försökt tänka likadant, försökt säga min egen åsikt men nej. Ingenting verkar funka.
Det får ju en att börja fundera om det är något med mig som ingen kan riktigt tolerera eller stå ut med. Att det finns en liten detalj som andra stör sig på och gör att de hellre undviker en. Och jag vet att en del till varför jag känner såhär är mitt eget fel; min egen osäkerhet kommer i vägen för att jag verkligen ska kunna ge det mitt allt och bara gå ut dit och prata. Men jag kan inte rå för hur jag är som person; men ändå säger så många att man själv väljer sitt liv och då frågar jag alltid; är det mitt fel att allt gått så fel? För att jag är rädd för förändringar som gör att jag inte passar in och kan hänga med i svängarna.
För oftast undrar jag vad fan jag gör där, bland folk när jag ändå inte riktigt förstår vad det är som händer. Jag vill verkligen vara en del av det hela; men det känns som något som jag är tvungen till att jag måste göra det för att passa in. Jag vill inte behöva känna så när jag umgås med folk.
Och nu började jag snacka om annat än att passa in; det jag mår dåligt över behöver jag inte sitta och skriva för alla att se. Ändå kommer jag att publicera detta och sedan låtsas som ingenting, att inlägget inte existerar. Men när jag mår dåligt skriver jag, när jag mår bättre raderar jag eller försöker bortse från att jag någonsin skrivit ner det.
Tänker vara ännu mer ego och lägga in en bild på mig själv. Nu ska jag deppa över livet, fundera varför jag finns och vara allmänt bortskämd. (För jag borde vara nöjd med det jag har; underbar familj, bra vänner, ett bra och friskt liv; varför känns det ändå som att allting är fel?)
Hur kommer det sig att vissa verkar passa in så bra medan andra står i utkanten och inte riktigt vet vart de ska ta vägen? Jag förstår ju att ALLA någon gång känner sig utanför, men som med allt annat så finns det ju vissa som kan låtsas medan andra inte kan det; och vissa har en viss charm som gör att man bara vill prata med den personen.
(Nu kommer vi till det tråkiga; som i allt annat som jag skriver försöker jag alltid dra till så att all fokus är på mig och att ämnet cirkulerar runt mig)
Jag har alltid känt att jag inte passar in. Första gången som jag har minne av är när jag är tre år och en tjej på dagiset mobbar mig, kallar mig fet etc. Det var då första gången som jag tänkte till, började fråga varför jag inte är lika gillad som hon. Varför det känns som om alla bara undviker mig och inte vet vad dem ska göra när jag försöker komma nära och fråga om jag får vara med. Redan då kändes det som om jag var den utkastade, leksaken alla helst bara ville glömma.
Och så har det fortsätt; jag har blivit äldre och ändå har jag aldrig varit en del av något utan alltid varit publiken som får titta på men ändå inte vara del av. Jag kan komma på tusen anledningar till varför det skulle vara så; men ingen ringer riktigt rätt i mina öron även fast vissa gjorde det en tid tillbaka. Nu... Nu vet jag bara inte vad jag ska tro.
Har försökt vara som alla andra; det har inte hjälpt, försökt prata mer öppet (även fast jag ändå varit otroligt reserverad) och inte heller det har gått bra. Jag har försökt vara mig själv, försökt följa en viss personlighet som kan tänkas funka i den situationen. Försökt tänka likadant, försökt säga min egen åsikt men nej. Ingenting verkar funka.
Det får ju en att börja fundera om det är något med mig som ingen kan riktigt tolerera eller stå ut med. Att det finns en liten detalj som andra stör sig på och gör att de hellre undviker en. Och jag vet att en del till varför jag känner såhär är mitt eget fel; min egen osäkerhet kommer i vägen för att jag verkligen ska kunna ge det mitt allt och bara gå ut dit och prata. Men jag kan inte rå för hur jag är som person; men ändå säger så många att man själv väljer sitt liv och då frågar jag alltid; är det mitt fel att allt gått så fel? För att jag är rädd för förändringar som gör att jag inte passar in och kan hänga med i svängarna.
För oftast undrar jag vad fan jag gör där, bland folk när jag ändå inte riktigt förstår vad det är som händer. Jag vill verkligen vara en del av det hela; men det känns som något som jag är tvungen till att jag måste göra det för att passa in. Jag vill inte behöva känna så när jag umgås med folk.
Och nu började jag snacka om annat än att passa in; det jag mår dåligt över behöver jag inte sitta och skriva för alla att se. Ändå kommer jag att publicera detta och sedan låtsas som ingenting, att inlägget inte existerar. Men när jag mår dåligt skriver jag, när jag mår bättre raderar jag eller försöker bortse från att jag någonsin skrivit ner det.
Tänker vara ännu mer ego och lägga in en bild på mig själv. Nu ska jag deppa över livet, fundera varför jag finns och vara allmänt bortskämd. (För jag borde vara nöjd med det jag har; underbar familj, bra vänner, ett bra och friskt liv; varför känns det ändå som att allting är fel?)
Kommentarer
Trackback
