Kortnovell

Kaffet smakade ovanligt beskt på tungan den morgonen, men nog var det nervositetens fel; som så helvilt fladdrade i magen utan att ta hänsyn till mitt psyke som var ovanligt svagt efter de senaste avvisande jag fått från ett av de tiotal jobb jag sökt under den senaste månaden. Och nog var det allt den obetalade räkningen som låg på köksbordet som fick min hals att brännas vid varje sur uppstötning som uppstod.

 

Detta var just den start på tvåtusentolv som jag hoppats ändra på, inte ville jag ha en upprepning på de senaste tre åren, då varje år började med arbetslöshet, obetalda räkningar och billigt snabbkaffe av sämsta kvalité.

 

Hur kommer det då sig till att jag hamnar i denna sits år efter år? Nog måste jag väl lära mig av mina egna misstag och kunna ändra på mitt sätt tills jag hittar ett fast arbete och inte hoppar fram och tillbaka mellan två till tre stycken i månaden. Det borde väl finnas en spärr för hur mycket olycka och missnöjen en person ska behöva uppleva? Men om det finns så har den spärren hoppat över mig för jag finner mig alltid i samma situationer; att jag klantar till mig, gör misstag som en tre åring aldrig skulle göra och spiller kaffe på chefen precis innan ett viktigt möte.

 

Och nog har jag prövat alla slags jobb; servitris, assistent, städerska, försäljare... Ja, listan skulle kunna fortsätta i många sidor. Ändå slutar veckan eller månaden med att jag återigen måste söka efter nya jobb; det har till och med gått så långt att jag måste flytta till en ny ort för att arbetsgivarna har hört rykten om ”den klantiga tjugoett-åringen som alltid gör något fel”.

 

Jag hällde ut det sista av kaffet i vasken och ställde koppen in i diskmaskinen, tog en titt i hallspegeln – platt och livlöst hår uppsatt i en slarvig knut, billigt rött läppstift smetad över läpparna och svart skugga runt ögonen. Jag drog på mig favoritjackan, en svart formlös sak som inte kramade om på fel ställen och visade skavanker som borde döljas. Tittade snabbt igenom den slitna läderväskan för att se att allting jag behövde låg där i – pappersdukar, pennor och block samt pengar, telefon och andra småsaker för att överleva dagen.

 

”Borde jag kanske köpa mig en godare kopp kaffe innan jag beger mig ut bland vimlet ute på stan?” frågade jag mig själv medan jag vred om nyckeln till dörren, försökte ignorera min granne när hon steg ut ur sin lägenhet för att ta ett varv runt huset med hunden.

 

”Åter igen ute efter jobb? Du vet att det alltid finns plats på härbärget för de som vill.” frågade tanten, hennes kläder täckta av hundhår och ett hår så burrigt att man skulle kunna tro att hon aldrig borstat det.

 

”Nej tack.” svarade jag så artigt jag bara kunde, även fast jag hellre ville fnysa åt henne och be henne dra åt skogen. Att jag skulle jobba med hundar dag ut och dag in, ta hand om dem tills någon stackars sate till slut köper dem är högst intill omöjligt.

 

Den första vindpusten fick mig nästan att springa tillbaka in i lägenheten och sätta mig framför tv:n med en stor kopp te eller kura ihop på sängen med en bra bok; men jag visste från erfarenhet att det inte vore någon vidare bra idé. Att glömma sina plikter för att man inte vill något är inte en sak man kan göra som vuxen; som barn var det ytterst smidigt och som tonåring gick det fortfarande an, men så fort man var arton år fyllda var det dags att börja ta hand om sig själv.

 

Jag hasade mig fram genom gatorna, försökte stänga ut kylan genom att vira halsduken hårdare runt halsen och korsa armarna, men fortfarande drog den vinande vinden igenom mina kläder som om jag gick naken.

 

Min första anhalt; caféet runt knuten var för fylld av människor för att jag skulle hinna köpa något, så jag fick vandra vidare med humöret på lägsta nivå och med en besk smak i munnen. Det gjorde nog inget gott intryck på de arbetsplatser jag besökte att stampa in med en bitter uppsyn och korthugget svara på deras frågor. Att jag sedan snubblade ut ur varje byggnad fick nog dem att slänga min ansökan i papperskorgen så fort dörren stängts igen bakom mig.

 

”Har du några positiva arbetsreferenser att ge oss?” Jag fnös medan jag härmade den ytterst näsvisa intervjuaren som sett alldeles för snobbig ut för att vara chef över en småbutik. ”Jag tror nog inte att vi kan anlita dig.

 

Jag suckade, tittade ut över sjön som bredde ut sig vid sidan av alla hus, såg hur det frusna vattnet glittrade från de gatulampor som var tända. Jag stannade till och drog mig närmare, helt förtrollad av de känslor som utsikten gav mig. Om man ändå bara kunde få ner det här på papper.

 

Plötsligt tändes en idé inom mig och jag snabbade på stegen medan jag exalterad ingraverade sjön, den glasartade ytan och den puderlätta snön i mitt minne, försökte minnas varenda liten detalj medan jag sprang uppför trappan. Jag var så inne i mina tankar att jag missade den förnäma blicken grannen sände mig när jag bara rusade förbi henne utan att ens ägna henne en blick.

 

Mina händer skakade när jag öppnade dörren till min garderob utan att ens ha tagit av mig skorna och drog fram en låda som stått och dammat hur länge som helst där inne. Äntligen, tänkte jag, äntligen ska jag finna en passion här i livet, finna min väg och inte ångra något när jag en dag lämnar denna plats.

 

Den första, fjäderlätta strykningen av penseln mot pappret övertygade mig om att det här var den dagen jag skulle tänka tillbaka på flera år framöver och tänka; det här var dagen då jag fann min väg.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0