Makes you talk
Nu har man ju varit lagom duktig, inte suttit vid datorn alls sedan fem idag; dock kan man ju inte säga att det varit så bra då man inte "kunnat" sitta vid datorn.
Men det var i alla fall roligt även fast man för det mesta satt tyst och var allmänt blyg. Känns som om jag inte kan prata med någon längre utan att stamma och vara allmänt dålig på att vara social en längre tid. Det har blivit så lätt att sjunka in i sitt eget skal att man inte längre vet hur det är att allting flyter på utan allt är istället bara trögt och pinsamnt (för min del). Man vet inte vad man ska säga och det blir tyst; vilket gör att man försöker kläcka ur sig något roligt men det känns bara så påtvingat speciellt när skämtet inte slår in på rätt sätt och ingen tycker det är roligt.
Det är heller inte så kul att tänka på hur ens framtid kommer se ut om man har det så svårt med jämnåriga och släkt etc. Jag vill ju jättegärna ha ett extra jobb; men om inte jag vågar ta initiativet till att söka och göra en bra intervju eller whatnot hur kommer det då att gå?
När jag börjar tänka såhär kommer jag också oftast till frågan; vad är det för mening med att jag lever?
Om jag inte kan passa in och och vara en del av samhället, hur kommet det då se ut om några år när jag ska ta eget ansvar och börja leva mitt liv utan föräldrar som hjälper en varje gång man behöver det?
Nej, det är som att jag är en pusselbit som inte passar in i helheten, vars kanter inte kan gjuta sig in med någon annan och bli en del av något.
Men det var i alla fall roligt även fast man för det mesta satt tyst och var allmänt blyg. Känns som om jag inte kan prata med någon längre utan att stamma och vara allmänt dålig på att vara social en längre tid. Det har blivit så lätt att sjunka in i sitt eget skal att man inte längre vet hur det är att allting flyter på utan allt är istället bara trögt och pinsamnt (för min del). Man vet inte vad man ska säga och det blir tyst; vilket gör att man försöker kläcka ur sig något roligt men det känns bara så påtvingat speciellt när skämtet inte slår in på rätt sätt och ingen tycker det är roligt.
Det är heller inte så kul att tänka på hur ens framtid kommer se ut om man har det så svårt med jämnåriga och släkt etc. Jag vill ju jättegärna ha ett extra jobb; men om inte jag vågar ta initiativet till att söka och göra en bra intervju eller whatnot hur kommer det då att gå?
När jag börjar tänka såhär kommer jag också oftast till frågan; vad är det för mening med att jag lever?
Om jag inte kan passa in och och vara en del av samhället, hur kommet det då se ut om några år när jag ska ta eget ansvar och börja leva mitt liv utan föräldrar som hjälper en varje gång man behöver det?
Nej, det är som att jag är en pusselbit som inte passar in i helheten, vars kanter inte kan gjuta sig in med någon annan och bli en del av något.
Kommentarer
Trackback
