Inte menat att vara.
Det finns dagar då mitt sinne är så mörkt att jag knappt kan se något förutom svärta,
och det gör förjävla ont att se hur solen skiner och allt är som vanligt när jag
inombords sakta ruttnar bort.
Jag kan vissa gånger känna hur mitt hjärta bankar i mitt bröst så hårt i hopp om
att släppas fri från sitt fängelse, och det finns gånger då jag kan känna de små sår
min själ bär, de som växer sig större för var dag.
Hur jag klarat mig såhär långt vet jag inte, för många gånger om har jag tänkt på
att ta mitt liv, och avsluta det sista kapitlet.
Men jag är nog rädd ändå, för döden, även fast jag säger att jag inte är det. Jag är
nog rädd för att bli bortglömd eller ihågkommen som ”tjejen som gav upp.”
Jag finns kvar för att jag vill inte orsaka min familj, min underbara och älskade
familj onödigt med smärta, för även om jag själv inte förstår varför,
så skulle de sörja min död, och jag vill inte att de ska gråta på grund av mig.
Och mina vänner, de som fått mig att tvinga fram ett leende så att de ska vara
glada, de underbara människor som förtjänar en bättre vän än vad jag någonsin kan
vara. Det finns dagar då jag önskar vi aldrig hade träffats, för det skulle bli en person
mindre som jag skulle behöva tänka på, och få skuldkänslor av när jag mår som
sämst.
Känna skuld för att jag är så svag, som inte orkar med livet som alla andra människor,
vissa som haft det så mycket svårare än vad jag har.
För vad är lite mobbing jämfört med våldtäkt, förlorade föräldrar, att leva ute utan mat och utan kläder?
Vad har jag att klaga över?
Ingenting.
Mina tårar är en svaghet, mina känslor gör mig ynklig.
Nu förtiden klarar jag knappt av att se mig själv i spegeln, rädd för att jag faktiskt ska se det äckliga som finns inom mig, den där patetiska lilla människan som inte gör annat än gnäller.
Jag är rädd för att se mitt riktiga jag, den som jag döljer bakom smink och fejkade leenden, bakom de nervösa skratten och fasaden av en ordentlig person som gör sina läxor, och som sköter det jag ska sköta.
Många gånger har jag velat ge upp, många gånger har jag velat sticka en kniv i pulsådern, eller dränka mig själv. Ta kål på mig själv, och allt det jag representerar. För jag gör inget gott,
så som jag vandrar här och sprider mitt fläckade blod, får människor att må dåligt och stör den frid som skulle finnas om jag försvann.
Hur bra skulle inte ni må, när ni väl vant er vid att jag inte finns längre, och inser att jag förpestat er luft, och att det är bättre så här. Ni kan tänka att jag gjort plats för en till människa, en flicka eller pojke som förtjänar platsen mer än vad jag någonsin gjort.
Förlåt för all den smärta jag må ha orsakat, det var inte meningen.
Och tack för att ni funnits där för mig även när ni inte behövt, men ibland är det bäst att släppa taget. Allting är inte menat att vara. Mitt liv är inte menat att vara.
Med vänliga hälsningar.
