"... varför känner jag såhär?"

Ännu en gång värmer de mina kinder,
deras väta så påtaglig,
saltet svider över den rosenröda och
väderbitna huden som sträcker sig
över kindben.

Mina händer faller halvvägs upp
till ansiktet,
så kraftlösa mot den psykiska
ohälsa som jag finner mig i.

Jag öppnar munnen,
smaken av salt så stark mot
min tunga,
ett kvidande av smärta släpps fram,
och inte för första gången undrar jag,
varför detta tryck i mitt bröst
aldrig släpper.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0