"... dö med dig, min älskade."
Du är personen jag litade på mest,
du är personen som jag höll om
och älskade.
Din smärta blev min smärta,
och dina tårar blev mina.
När du ville dö höll jag om dig
och lät dig gråta på min axel
Jag trodde du hade blivit bättre,
att jag hade hjälpt dig upp igen.
Jag önskade att du skulle orka
ta dig upp på morgonen,
be mig om en kram och säga att
du älskar mig.
När jag kom hem,
efter en sen dag och med trötta steg,
trodde jag att du gått ut,
för ljusen var släckta
och lägenheten tom.
Jag tassade fram, klickade på ljusen
och började ta av mig jackan när jag
öppnade dörren till toaletten.
Där låg du,
täckt av ditt eget blod och
uppspärrade ögon.
Dina oseende ögon skrämde mig,
och jag skrek.
Föll ner på mina knän och kröp över
till din kropp,
omfamnade ditt kalla lik i min famn
och skrek,
Jag kunde inte sluta,
jag ville slita ut smärtan,
slita ut mitt hjärta och stampa på det.
Mina tårar föll ner över dit bleka ansikte,
små floder av saltvatten
smekte dina kalla kinder.
Timmar kunde ha passerat,
och jag skulle inte ha märkt.
Men bara minuter senare
slängdes dörren upp,
hysteriska personer stod och skrek
men ingens skrik var lika smärtfyllt som mitt.
Deras var av skräck, av avsky, av chock.
Mina skrik var äkta,
mitt hjärta skrek efter dig,
och när jag satt där,
med bortdomnade ben
ville jag dö med dig.
du är personen som jag höll om
och älskade.
Din smärta blev min smärta,
och dina tårar blev mina.
När du ville dö höll jag om dig
och lät dig gråta på min axel
Jag trodde du hade blivit bättre,
att jag hade hjälpt dig upp igen.
Jag önskade att du skulle orka
ta dig upp på morgonen,
be mig om en kram och säga att
du älskar mig.
När jag kom hem,
efter en sen dag och med trötta steg,
trodde jag att du gått ut,
för ljusen var släckta
och lägenheten tom.
Jag tassade fram, klickade på ljusen
och började ta av mig jackan när jag
öppnade dörren till toaletten.
Där låg du,
täckt av ditt eget blod och
uppspärrade ögon.
Dina oseende ögon skrämde mig,
och jag skrek.
Föll ner på mina knän och kröp över
till din kropp,
omfamnade ditt kalla lik i min famn
och skrek,
Jag kunde inte sluta,
jag ville slita ut smärtan,
slita ut mitt hjärta och stampa på det.
Mina tårar föll ner över dit bleka ansikte,
små floder av saltvatten
smekte dina kalla kinder.
Timmar kunde ha passerat,
och jag skulle inte ha märkt.
Men bara minuter senare
slängdes dörren upp,
hysteriska personer stod och skrek
men ingens skrik var lika smärtfyllt som mitt.
Deras var av skräck, av avsky, av chock.
Mina skrik var äkta,
mitt hjärta skrek efter dig,
och när jag satt där,
med bortdomnade ben
ville jag dö med dig.
Kommentarer
Trackback
