Script

Det finns dagar då mitt sinne är så mörkt att jag knappt kan se något förutom svärta,

och det gör förjävla ont att se hur solen skiner och allt är som vanligt när jag

inombords sakta ruttnar bort.

Jag kan vissa gånger känna hur mitt hjärta bankar i mitt bröst så hårt i hopp om

att släppas fri från sitt fängelse, och det finns gånger då jag kan känna de små sår

min själ bär, de som växer sig större för var dag.

Hur jag klarat mig såhär långt vet jag inte, för många gånger om har jag tänkt på

att ta mitt liv, och avsluta det sista kapitlet.

Men jag är nog rädd ändå, för döden, även fast jag säger att jag inte är det. Jag är

nog rädd för att bli bortglömd eller ihågkommen som ”tjejen som gav upp.”

Jag finns kvar för att jag vill inte orsaka min familj, min underbara och älskade

familj onödigt med smärta, för även om jag själv inte förstår varför,

så skulle de sörja min död, och jag vill inte att de ska gråta på grund av mig.

Och mina vänner, de som fått mig att tvinga fram ett leende så att de ska vara

glada, de underbara människor som förtjänar en bättre vän än vad jag någonsin kan

vara. Det finns dagar då jag önskar vi aldrig hade träffats, för det skulle bli en person

mindre som jag skulle behöva tänka på, och få skuldkänslor av när jag mår som

sämst.

Känna skuld för att jag är så svag, som inte orkar med livet som alla andra människor,

vissa som haft det så mycket svårare än vad jag har.

För vad är lite mobbing jämfört med våldtäkt, förlorade föräldrar, att leva ute utan mat och utan kläder?

Vad har jag att klaga över?

Ingenting.

Mina tårar är en svaghet, mina känslor gör mig ynklig.

Nu förtiden klarar jag knappt av att se mig själv i spegeln, rädd för att jag faktiskt ska se det äckliga som finns inom mig, den där patetiska lilla människan som inte gör annat än gnäller.

Jag är rädd för att se mitt riktiga jag, den som jag döljer bakom smink och fejkade leenden, bakom de nervösa skratten och fasaden av en ordentlig person som gör sina läxor, och som sköter det jag ska sköta.

Många gånger har jag velat ge upp, många gånger har jag velat sticka en kniv i pulsådern, eller dränka mig själv. Ta kål på mig själv, och allt det jag representerar. För jag gör inget gott,

så som jag vandrar här och sprider mitt fläckade blod, får människor att må dåligt och stör den frid som skulle finnas om jag försvann.

Hur bra skulle inte ni må, när ni väl vant er vid att jag inte finns längre, och inser att jag förpestat er luft, och att det är bättre så här. Ni kan tänka att jag gjort plats för en till människa, en flicka eller pojke som förtjänar platsen mer än vad jag någonsin gjort.

Förlåt för all den smärta jag må ha orsakat, det var inte meningen.

Och tack för att ni funnits där för mig även när ni inte behövt, men ibland är det bäst att släppa taget. Allting är inte menat att vara. Mitt liv är inte menat att vara.

Med vänliga hälsningar.

Är det då man slutar andas, slutar existera, eller är det något annat som även det kan kallas för död?

Biologiskt vis, så är döden när alla organ slutar fungera, och man börjar förmultna och inte längre har någon hjärnaktivitet, eller när hjärtat slutat slå. Man anses vara död när man inte längre kan reagera genom att öppna ögonen eller röra ens ett finger. Det är då som man har nått sitt slut, och även då man är död. Efter döden finns ingenting, biologiskt sett, förutom att ens kropp sakta ruttnar under jorden.

Sedan kan man ju även se på döden på ett religiöst sätt, för även om man processen är likadan som den biologiska, så anser många religioner att det finns ett liv efter döden, eller att man fortsätter leva ett nytt liv, i en ny kropp och som en ny individ. Den klassiska förklaringen på vad som händer efter döden är att man antingen åker till himlen eller helvetet beroende på om man varit god eller ond.

Jag valde att prata om döden, eftersom att det är något som jag ofta funderat över, och det är även min inspiration när jag skriver, den där minuten innan man försvinner från livet för alltid. Jag har ofta undrat över om det verkligen finns något liv efter döden, och hur det skulle se ut där. Skulle det vara en fredlig plats, eller skulle det se ut som våra liv gör nu? Skulle man vara lycklig där, eller känna alla känslor som man känner dem i denna stund?

Och om det inte finns något liv efter detta, vad händer då? Föds vi åter igen på denna jord utan några som helst minnen, och lever ett nytt liv? Det finns många människor som sagt att de minns sitt förra liv, så då har jag ofta frågat mig själv; Kan det vara sant? Att man verkligen föds på nytt. Alla har väl någonsin känt att de varit någonstans, även fast de egentligen aldrig varit där? En känsla av deja vu, som de egentligen inte kan beskriva, men känner ändå: Det här har hänt förut, eller herregud, om jag svänger höger så kommer det se ut sådär.

Sedan var det ju det här med vare sig döden bara uppenbarar sig på ett sätt, och det är när man slutar fungera, eller om det finns olika sorters sätt att dö på. Och nu menar jag inte att man dör i en bilolycka, eller om man dör av cancer.

Nej, jag undrar om man kan dö själsligt, och ändå existera. För det finns ju många människor som vandrar på denna jord, och kan inte känna känslor och har svårt att se vad som händer härnäst. De har tappat hoppet om att livet någonsin ska bli bra, och det kan ju kallas för en själslig död. Alltså behöver det inte betyda att döden är när man inte längre finns, i fast form. Det kan även menas när ens psyke har gett upp, och man vandrar jorden utan någon mening eller syfte.